Därför avstår jag från prästvigning
Argumenten preciseras
1. Det började så här: En vacker dag satt jag på teologiska fakultetens kafé och gjorde ett våghalsigt försök att samtala med en annan kvinnlig teolog, som vi kan kalla Fröken X.
Fröken X: ”Då jag kom till fakulteten tänkte jag att jag aldrig skulle anhålla om prästvigning. Men med tiden har jag ändrat åsikt.”
Jag: ”Varför det?”
Fröken X: ”Efter att jag som sommarteolog märkte att Gud använde mig där i församlingen.”
Jag, förvånad: ”Men borde inte gett så pass viktigt beslut även fattas på biblisk grund?”
Fröken X: ”Nå jo, nog har jag lyssnat på argument från bägge sidor.”
Jag, i väntan på ett hållbart argument: ”Nå, hur ser du på saken nu då?”
Fröken X: ”Motståndarsidans argument är mycket mera kärlekslösa än anhängarnas, så därför ansluter jag mig inte till dem.”
Samtal kring kvinnoprästfrågan rör sig ofta just på den här nivån. Man talar inte om själva saken utan om inställningen – och gör det väldigt känslomässigt. Jag vill nu genast inledningsvis säga att jag för min del i grund och botten har ett enda argument – och det må nu vara hur kärlekslöst som helst: Så står det skrivet.
Jag har inte för avsikt att slåss mot Fröknar X, fastän jag kunde säga också till dem: ”Om man ställer sanning och kärlek mot varandra. gör man Jesus till en villolärare. Han – om någon – talade ”kärlekslöst” om helvetet och om ” huggormars avföda”. Denna gång begränsar jag mig emellertid i min argumentering till vad Bibeln säger och formar min åsikt i frågan i enlighet med den. Bibeln är enligt Bekännelseskrifterna livets bröd för oss och utgör vårt läromässiga huvudreglemente. Jag avgränsar i detta sammanhang mig från psykologisk, sociologisk och liknande argumentering. Jag talar följaktligen inte här om jämställdhet eller om mjuka värden.
Som känt har kyrkomöten misstagit sig många gånger. En stor majoritet i kyrkan har likaså haft orätt vare sig det gällt Athanasius´ eller Bonhoeffers tid. Demokratin går oftast vilse då man vill definiera läran. Därför frågar jag nu er, kära systrar: Hur har ni för avsikt eller har redan beslutat er, visavi prästvigning av kvinnor? Vilken instans ska försäkra er att ni är kallade och utsända av Herren i fall att ni blir prästvigda? Vilket bibelord ligger till grund för er ståndpunkt? Hur mycket tid har ni offrat på att studera Guds Ord under bön att Gud själv skulle uppenbara sanningen? Förkunnelsearbetet handlar om människors frälsning, om evigheten. Därför kan vi inte bygga vår kallelse på människors åsikter utan enbart på Guds Ord.
2. Kvinnan i Bibeln
Mies ja nainen Raamatussa, se Mäkelä
Jesus förringade aldrig kvinnor, tvärtom. Han låste inte heller in dem i köket, vilket en del kvinnoprästmotståndare försöker göra. (Jfr Marta och Maria, Lk 10:38-42). Jesus förde ett djupt, teologiskt samtal med en kvinna som hade ett dåligt rykte och dessutom var samaritisk. Åt henne berättade Jesus att han var Messias fastän han annars nogsamt teg om den saken ända fram till slutet av sin verksamhet (Joh 4). Jesus lyfte fram också en annan kvinnas kärleksfulla handling gentemot honom och sade att överallt där evangeliet om hans egen kärlekshandling skulle predikas, skulle även hennes handling nämnas (Mk 14:9).
Jesus tillät kvinnor som i Galileen anslutit sig till lärjungaskaran att följa med på vandringen och han undervisade dem. Efter sin uppståndelse visade Han sig allra först för dem och sände dem för att berätta nyheten för bröderna.
Inte ens den allra häftigaste feminist kan hitta ett enda föraktligt eller nedsättande ord ur Jesu mun när det gäller kvinnan. Ändå valde han ingen bland kvinnorna till apostel. Han som i medmänsklighetens namn vågade motsätta sig det dåtida samhällets extremt stränga sabbatsregler, skulle nog ha haft mod att utnämna Maria Magdalena till apostel om det hade varit hans vilja. I viss bemärkelse hade Maria ”förtjänat” en sådan position. Hon var ju en mycket mera trofast Jesu efterföljare än männen. Men Jesus valde ändå inte henne till apostel. Varför?
Paulus och kvinnorna
Det är onödigt att beskylla Paulus för att vara en kvinnohatare. Dessutom är hans brev inte bara hans text, utan Guds Ord. Flera av Paulus arbetskamrater var kvinnor. I Romarbrevet sänder han hälsningar till hela nio kvinnor. Han ber också läsarna av hans brev att ta väl emot Foibe, diakon i Kenkrea församling, som varit honom till stor hjälp (Rom. 16) Om Evodia och om Syntyke berättar han att de hade kämpat tillsammans med honom för evangeliet (Fil.4:2-3). Vi ser alltså att även kvinnorna redan under nytestamentlig tid var med och kämpade för evangeliet. . I de av Paulus grundade församlingarna hade kvinnorna allehanda uppgifter. t.o.m. som förkunnare (1Kor 11:5).
Änkor och äldre kvinnor hade sin egen arbetssektor i församlingen (1 Tim. 5, Tit. 3). Priskilla, Akvilas hustru, var en personlig vän och arbetskamrat till Paulus 16). Denna kvinna var en sannskyldig teolog. Hon kunde tillsammans med sin man råda Apollos om den rätta läran om dopet. (Apg 18). Trots allt detta stämmer också det att en kvinna, enligt Paulus, skall vara sin man underdånig och inte heller ska hon tala eller undervisa ”i församlingen”.
Kefalestrukturen
I NT finner vi följande ”ordningsform”: mannen är kvinnans huvud, Kristus är mannens huvud och Gud är Kristi huvud (1Kor.11:3). I själva verket ska vi vara varandra underdåniga. (Ef.5:21), men kvinnan ska vara mannen underdånig därför att han är hennes huvud. Lägg märke till att Paulus inte i detta sammanhang använder ordet ”lydnad”, som används då det gäller förhållandet mellan barn och vuxna. När Bibeln talar om ”underdånighet” handlar det om familjen och församlingen. På det samhälleliga planet tillämpas det inte. Det handlar inte om en värdeskillnad – någon sådan finns ju inte heller mellan Gud och Kristus! Snarare gäller det skapelseordningen och våra olika uppgifter som män och kvinnor (1Kor.11:8-9).
I Ef.5 tillämpar Paulus underordningen även i förhållande till församlingen. Kvinnan ska underordna sig mannen liksom församlingen underordnar sig Kristus. En man ska älska sin hustru liksom Kristuss har älskat församlingen. Vilkendera uppgiften av dessa två är den mest krävande?
Förbud att tala eller undervisa
Eftersom vi utgår från övertygelsen att Bibelns innehåll inte är motstridigt, gäller det att försöka finna något slags förklaring till paradoxen i Korintierbrevet. Å ena sidan låter Paulus förstå att kvinnorna profeterar och ber i hans församlingar, å andra sidan förbjuder han dem att tala. (1Kor 11:5 och 1Kor 14:33-34). Till Timoteus skriver han: ”Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen. (1Tim 2:12). Av vilken orsak talar Paulus här i kors med sig själv? Har han glömt vad han skrev här nyss?
I detta sammanhang påstår de som försvarar kvinnliga präster ofta sig så här: Bibeln måste alltid tolkas på ett eller annat sätt. Vi har alla vår egen tolkning och ingen tolkning är mer absolut än en annan. På det här vill jag svara att det finns en skillnad mellan att tolka och att bortförklara en text från Guds helga Ord. Kvinnoprästanhängarna är tvungna att inför dessa texter säga att de inte har någon som helst betydelse för vår tid. Vi behöver inte överhuvudtaget bry oss om dem. I och med detta har man ställt sig på andra sidan av tolkningsgränsen och har tagit till sig en an annan Bibelsyn än vad kyrkan tidigare haft. På en sådan väg vågar jag inte vandra.
Om vi i stället låter Bibeln förklara sig själv, kan vi dra slutsatsen att det i församlingen, enligt Paulus, finns två slag av talande och undervisande. Det ena slaget är tillåtet för kvinnor, det andra slaget inte. Det ena går mot kefale-strukturen, alltså mot kvinnans underdånighet, det andra gör det inte. Eftersom apostlaämbetet och församlingsledarämbetet i Nya testamentet undantagslöst hör till männen, kan vi dra slutsatsen att tal- och undervisningsförbudet har något att göra med dessa funktioner.
Det förefaller alltså vara så att en kvinna nog får ”profetera” och utöva teologi men inte åta sig herdeämbetet i en församling och på så sätt ”regera över män”. Huvudansvaret för lära och liv i församlingen hör till mannen.
När det gäller ämbetsfrågan finns det två olika uppfattningar bland dem som inte godkänner kvinnliga präster: en högkyrklig och en lågkyrklig uppfattning.
Man har olika åsikter om ämbetet: Innebär ämbetet att representera Kristus eller att ”representera” Guds Ord? Handlar det om en bestämd persongrupp eller om Ordets funktion? Blir man präst genom en biskop eller genom församlingen? Vilken betydelse har ordinationen osv.
På grund av dessa olika synsätt fördelas kanske åsikterna om vilka uppgifter man anser höra till ämbetet. Men om huvudsaken är vi alla överens: Enligt Bibeln hör prästämbetet endast till männen och det här är ingen bisak utan en befallning från Herren. ”Om någon inte erkänner detta, är han själv inte erkänd.” (1Kor 14:38.
3. De vanligaste invändningarna
3.1. ”Paulus undervisning om kvinnans uppgifter är tidsbunden. Vid den tid då Nya testamentet skrevs skulle en kvinna inte ha kunnat verka som präst, men nu är det möjligt.” Jukka Thuren har visat att det förhåller sig precis tvärtom: Den kristna kyrkan var inte alls bunden till tiden i detta avseende. I församlingen hade kvinnan en större talan än i synagogan, men mindre än i de samtida hednareligionerna. Bl.a. inom gnosticismen vigdes kvinnor till präster. Kyrkan efterapade alltså inte någondera tillvägagångssättet, utan handlade självständigt. Förbudet att tala är således inte tidsbundet.
3.2. ”Man måste skilja åt ande och bokstav i Bibeln. Bokstaven förbjuder talandet, men anden – kärlekens ande – tillåter. Detta är ett av huvudargumenten när man samtalar om saken i Finland. (Se Nainen ja pappisvirka).
För det första överger detta argument reformationens bibelprincip. För Luther var ju textens bokstavliga betydelse dess egentliga betydelse. På så vis ville ha ju beskydda Bibelns ord från att bli förandligat och allegoriserat. Då man använder ande mot bokstav-argumentet är dörrarna vidöppna för vilka godtyckliga tolkningar som helst. Man får ”
Bibelns ”ande” att säga precis motsatsen till dess bokstav. För de andra bör vi lägga märke till att man med samma argument kan ta bort vartenda av de tio budorden från Bibeln. Bokstaven förbjuder visserligen lögn, stöld och hor, men i det och det fallet kan ”anden” tillåta allt detta i kärlekens namn. Det här är en skrämmande väg att hamna in på.
Så här säger Luther: ”Om vi tillåter att man förändrar Kristi förordning har vi i samma stund makulerat alla hans lagar och vem som helst kan säga sig inte längre vara bunden till den eller den förordningen. Men genom att plocka bort något ur hans lag – det må så vara en enda sak – har vi därmed förklarat att hela hans lag saknar betydelse och auktoritet. (Kirkon Baabelin vankeudesta).
3.3. Talförbudet och förbudet att undervisa hör till lagens och kärlekens område, inte till trons. Lagar får man förändra enligt förstånd. Det är enbart tron som man inte får ändra på. Också detta argument representerar ett nytt slag av bibelsyn i vår kyrka. Vem har sagt att man i sitt förstånds namn får göra ändringar i Herrens bud? Inte Jesus i alla fall.
”Lär dem att hålla allt vad jag har befallt er.” (Matt.28:18-20).
”Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek.” (Joh 15:10)
”Om hela Bibeln ska tas så där bokstavligt så borde vi ju fortfarande ha Gamla testamentets lagar i kraft med slavar, huvudbonader och allt det andra.”
Frökjer-.Jensen ger fem kriterier för att avgöra frågan om något av budorden bara är bundet till en bestämd tidsålder.
A. Är det verkligen frågan om en order eller handlar det bara om en beskrivning rådande situationen, ett råd, en åsikt? T.ex. om kärleksmåltiden
B. Är det enligt Bibeln så att en order är bunden till sin tid? T.ex. GT:s offer i Hebreerbrevet.
C. Är en order villkorlig? T.ex. ”Om maten blir till fall för min broder, skall jag aldrig någonsin äta kött…” (1Kor.8:13).
D. Gäller en order bara vissa åhörare? T.ex. Timoteus magbesvär. order givna uttryckligen till apostlarna o.s.v.
E. Handlar det omen av Gud given ordning eller om kännetecknet för en sådan ordning, som även kan skifta. T.ex. en broderlig kyss och fottagning som bägge var tecken på broderlig kärlek. Att hölja huvudet under gudstjänsten var tecken på underdånighet, liksom vigselringen är i dag.
När det gäller slaveri har Gud inte givit någon order, vilket han däremot gjort beträffande kvinnliga präster.
1. Det började så här: En vacker dag satt jag på teologiska fakultetens kafé och gjorde ett våghalsigt försök att samtala med en annan kvinnlig teolog, som vi kan kalla Fröken X.
Fröken X: ”Då jag kom till fakulteten tänkte jag att jag aldrig skulle anhålla om prästvigning. Men med tiden har jag ändrat åsikt.”
Jag: ”Varför det?”
Fröken X: ”Efter att jag som sommarteolog märkte att Gud använde mig där i församlingen.”
Jag, förvånad: ”Men borde inte gett så pass viktigt beslut även fattas på biblisk grund?”
Fröken X: ”Nå jo, nog har jag lyssnat på argument från bägge sidor.”
Jag, i väntan på ett hållbart argument: ”Nå, hur ser du på saken nu då?”
Fröken X: ”Motståndarsidans argument är mycket mera kärlekslösa än anhängarnas, så därför ansluter jag mig inte till dem.”
Samtal kring kvinnoprästfrågan rör sig ofta just på den här nivån. Man talar inte om själva saken utan om inställningen – och gör det väldigt känslomässigt. Jag vill nu genast inledningsvis säga att jag för min del i grund och botten har ett enda argument – och det må nu vara hur kärlekslöst som helst: Så står det skrivet.
Jag har inte för avsikt att slåss mot Fröknar X, fastän jag kunde säga också till dem: ”Om man ställer sanning och kärlek mot varandra. gör man Jesus till en villolärare. Han – om någon – talade ”kärlekslöst” om helvetet och om ” huggormars avföda”. Denna gång begränsar jag mig emellertid i min argumentering till vad Bibeln säger och formar min åsikt i frågan i enlighet med den. Bibeln är enligt Bekännelseskrifterna livets bröd för oss och utgör vårt läromässiga huvudreglemente. Jag avgränsar i detta sammanhang mig från psykologisk, sociologisk och liknande argumentering. Jag talar följaktligen inte här om jämställdhet eller om mjuka värden.
Som känt har kyrkomöten misstagit sig många gånger. En stor majoritet i kyrkan har likaså haft orätt vare sig det gällt Athanasius´ eller Bonhoeffers tid. Demokratin går oftast vilse då man vill definiera läran. Därför frågar jag nu er, kära systrar: Hur har ni för avsikt eller har redan beslutat er, visavi prästvigning av kvinnor? Vilken instans ska försäkra er att ni är kallade och utsända av Herren i fall att ni blir prästvigda? Vilket bibelord ligger till grund för er ståndpunkt? Hur mycket tid har ni offrat på att studera Guds Ord under bön att Gud själv skulle uppenbara sanningen? Förkunnelsearbetet handlar om människors frälsning, om evigheten. Därför kan vi inte bygga vår kallelse på människors åsikter utan enbart på Guds Ord.
2. Kvinnan i Bibeln
Mies ja nainen Raamatussa, se Mäkelä
Jesus förringade aldrig kvinnor, tvärtom. Han låste inte heller in dem i köket, vilket en del kvinnoprästmotståndare försöker göra. (Jfr Marta och Maria, Lk 10:38-42). Jesus förde ett djupt, teologiskt samtal med en kvinna som hade ett dåligt rykte och dessutom var samaritisk. Åt henne berättade Jesus att han var Messias fastän han annars nogsamt teg om den saken ända fram till slutet av sin verksamhet (Joh 4). Jesus lyfte fram också en annan kvinnas kärleksfulla handling gentemot honom och sade att överallt där evangeliet om hans egen kärlekshandling skulle predikas, skulle även hennes handling nämnas (Mk 14:9).
Jesus tillät kvinnor som i Galileen anslutit sig till lärjungaskaran att följa med på vandringen och han undervisade dem. Efter sin uppståndelse visade Han sig allra först för dem och sände dem för att berätta nyheten för bröderna.
Inte ens den allra häftigaste feminist kan hitta ett enda föraktligt eller nedsättande ord ur Jesu mun när det gäller kvinnan. Ändå valde han ingen bland kvinnorna till apostel. Han som i medmänsklighetens namn vågade motsätta sig det dåtida samhällets extremt stränga sabbatsregler, skulle nog ha haft mod att utnämna Maria Magdalena till apostel om det hade varit hans vilja. I viss bemärkelse hade Maria ”förtjänat” en sådan position. Hon var ju en mycket mera trofast Jesu efterföljare än männen. Men Jesus valde ändå inte henne till apostel. Varför?
Paulus och kvinnorna
Det är onödigt att beskylla Paulus för att vara en kvinnohatare. Dessutom är hans brev inte bara hans text, utan Guds Ord. Flera av Paulus arbetskamrater var kvinnor. I Romarbrevet sänder han hälsningar till hela nio kvinnor. Han ber också läsarna av hans brev att ta väl emot Foibe, diakon i Kenkrea församling, som varit honom till stor hjälp (Rom. 16) Om Evodia och om Syntyke berättar han att de hade kämpat tillsammans med honom för evangeliet (Fil.4:2-3). Vi ser alltså att även kvinnorna redan under nytestamentlig tid var med och kämpade för evangeliet. . I de av Paulus grundade församlingarna hade kvinnorna allehanda uppgifter. t.o.m. som förkunnare (1Kor 11:5).
Änkor och äldre kvinnor hade sin egen arbetssektor i församlingen (1 Tim. 5, Tit. 3). Priskilla, Akvilas hustru, var en personlig vän och arbetskamrat till Paulus 16). Denna kvinna var en sannskyldig teolog. Hon kunde tillsammans med sin man råda Apollos om den rätta läran om dopet. (Apg 18). Trots allt detta stämmer också det att en kvinna, enligt Paulus, skall vara sin man underdånig och inte heller ska hon tala eller undervisa ”i församlingen”.
Kefalestrukturen
I NT finner vi följande ”ordningsform”: mannen är kvinnans huvud, Kristus är mannens huvud och Gud är Kristi huvud (1Kor.11:3). I själva verket ska vi vara varandra underdåniga. (Ef.5:21), men kvinnan ska vara mannen underdånig därför att han är hennes huvud. Lägg märke till att Paulus inte i detta sammanhang använder ordet ”lydnad”, som används då det gäller förhållandet mellan barn och vuxna. När Bibeln talar om ”underdånighet” handlar det om familjen och församlingen. På det samhälleliga planet tillämpas det inte. Det handlar inte om en värdeskillnad – någon sådan finns ju inte heller mellan Gud och Kristus! Snarare gäller det skapelseordningen och våra olika uppgifter som män och kvinnor (1Kor.11:8-9).
I Ef.5 tillämpar Paulus underordningen även i förhållande till församlingen. Kvinnan ska underordna sig mannen liksom församlingen underordnar sig Kristus. En man ska älska sin hustru liksom Kristuss har älskat församlingen. Vilkendera uppgiften av dessa två är den mest krävande?
Förbud att tala eller undervisa
Eftersom vi utgår från övertygelsen att Bibelns innehåll inte är motstridigt, gäller det att försöka finna något slags förklaring till paradoxen i Korintierbrevet. Å ena sidan låter Paulus förstå att kvinnorna profeterar och ber i hans församlingar, å andra sidan förbjuder han dem att tala. (1Kor 11:5 och 1Kor 14:33-34). Till Timoteus skriver han: ”Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen. (1Tim 2:12). Av vilken orsak talar Paulus här i kors med sig själv? Har han glömt vad han skrev här nyss?
I detta sammanhang påstår de som försvarar kvinnliga präster ofta sig så här: Bibeln måste alltid tolkas på ett eller annat sätt. Vi har alla vår egen tolkning och ingen tolkning är mer absolut än en annan. På det här vill jag svara att det finns en skillnad mellan att tolka och att bortförklara en text från Guds helga Ord. Kvinnoprästanhängarna är tvungna att inför dessa texter säga att de inte har någon som helst betydelse för vår tid. Vi behöver inte överhuvudtaget bry oss om dem. I och med detta har man ställt sig på andra sidan av tolkningsgränsen och har tagit till sig en an annan Bibelsyn än vad kyrkan tidigare haft. På en sådan väg vågar jag inte vandra.
Om vi i stället låter Bibeln förklara sig själv, kan vi dra slutsatsen att det i församlingen, enligt Paulus, finns två slag av talande och undervisande. Det ena slaget är tillåtet för kvinnor, det andra slaget inte. Det ena går mot kefale-strukturen, alltså mot kvinnans underdånighet, det andra gör det inte. Eftersom apostlaämbetet och församlingsledarämbetet i Nya testamentet undantagslöst hör till männen, kan vi dra slutsatsen att tal- och undervisningsförbudet har något att göra med dessa funktioner.
Det förefaller alltså vara så att en kvinna nog får ”profetera” och utöva teologi men inte åta sig herdeämbetet i en församling och på så sätt ”regera över män”. Huvudansvaret för lära och liv i församlingen hör till mannen.
När det gäller ämbetsfrågan finns det två olika uppfattningar bland dem som inte godkänner kvinnliga präster: en högkyrklig och en lågkyrklig uppfattning.
Man har olika åsikter om ämbetet: Innebär ämbetet att representera Kristus eller att ”representera” Guds Ord? Handlar det om en bestämd persongrupp eller om Ordets funktion? Blir man präst genom en biskop eller genom församlingen? Vilken betydelse har ordinationen osv.
På grund av dessa olika synsätt fördelas kanske åsikterna om vilka uppgifter man anser höra till ämbetet. Men om huvudsaken är vi alla överens: Enligt Bibeln hör prästämbetet endast till männen och det här är ingen bisak utan en befallning från Herren. ”Om någon inte erkänner detta, är han själv inte erkänd.” (1Kor 14:38.
3. De vanligaste invändningarna
3.1. ”Paulus undervisning om kvinnans uppgifter är tidsbunden. Vid den tid då Nya testamentet skrevs skulle en kvinna inte ha kunnat verka som präst, men nu är det möjligt.” Jukka Thuren har visat att det förhåller sig precis tvärtom: Den kristna kyrkan var inte alls bunden till tiden i detta avseende. I församlingen hade kvinnan en större talan än i synagogan, men mindre än i de samtida hednareligionerna. Bl.a. inom gnosticismen vigdes kvinnor till präster. Kyrkan efterapade alltså inte någondera tillvägagångssättet, utan handlade självständigt. Förbudet att tala är således inte tidsbundet.
3.2. ”Man måste skilja åt ande och bokstav i Bibeln. Bokstaven förbjuder talandet, men anden – kärlekens ande – tillåter. Detta är ett av huvudargumenten när man samtalar om saken i Finland. (Se Nainen ja pappisvirka).
För det första överger detta argument reformationens bibelprincip. För Luther var ju textens bokstavliga betydelse dess egentliga betydelse. På så vis ville ha ju beskydda Bibelns ord från att bli förandligat och allegoriserat. Då man använder ande mot bokstav-argumentet är dörrarna vidöppna för vilka godtyckliga tolkningar som helst. Man får ”
Bibelns ”ande” att säga precis motsatsen till dess bokstav. För de andra bör vi lägga märke till att man med samma argument kan ta bort vartenda av de tio budorden från Bibeln. Bokstaven förbjuder visserligen lögn, stöld och hor, men i det och det fallet kan ”anden” tillåta allt detta i kärlekens namn. Det här är en skrämmande väg att hamna in på.
Så här säger Luther: ”Om vi tillåter att man förändrar Kristi förordning har vi i samma stund makulerat alla hans lagar och vem som helst kan säga sig inte längre vara bunden till den eller den förordningen. Men genom att plocka bort något ur hans lag – det må så vara en enda sak – har vi därmed förklarat att hela hans lag saknar betydelse och auktoritet. (Kirkon Baabelin vankeudesta).
3.3. Talförbudet och förbudet att undervisa hör till lagens och kärlekens område, inte till trons. Lagar får man förändra enligt förstånd. Det är enbart tron som man inte får ändra på. Också detta argument representerar ett nytt slag av bibelsyn i vår kyrka. Vem har sagt att man i sitt förstånds namn får göra ändringar i Herrens bud? Inte Jesus i alla fall.
”Lär dem att hålla allt vad jag har befallt er.” (Matt.28:18-20).
”Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek.” (Joh 15:10)
”Om hela Bibeln ska tas så där bokstavligt så borde vi ju fortfarande ha Gamla testamentets lagar i kraft med slavar, huvudbonader och allt det andra.”
Frökjer-.Jensen ger fem kriterier för att avgöra frågan om något av budorden bara är bundet till en bestämd tidsålder.
A. Är det verkligen frågan om en order eller handlar det bara om en beskrivning rådande situationen, ett råd, en åsikt? T.ex. om kärleksmåltiden
B. Är det enligt Bibeln så att en order är bunden till sin tid? T.ex. GT:s offer i Hebreerbrevet.
C. Är en order villkorlig? T.ex. ”Om maten blir till fall för min broder, skall jag aldrig någonsin äta kött…” (1Kor.8:13).
D. Gäller en order bara vissa åhörare? T.ex. Timoteus magbesvär. order givna uttryckligen till apostlarna o.s.v.
E. Handlar det omen av Gud given ordning eller om kännetecknet för en sådan ordning, som även kan skifta. T.ex. en broderlig kyss och fottagning som bägge var tecken på broderlig kärlek. Att hölja huvudet under gudstjänsten var tecken på underdånighet, liksom vigselringen är i dag.
När det gäller slaveri har Gud inte givit någon order, vilket han däremot gjort beträffande kvinnliga präster.
4. Uppbyggnaden för en församling och bärandet av ansvar
Vi har ofta denna uppfattning om av församlingen: prästen är överst, så kommer övriga förkunnare, förtoendemän och nederst vanliga lekmän.
Om man tänker så här blir de kvinnliga teologernas ställning naturligtvis problematisk. ”De problem som som hör ihop med kvinnliga teologers ställning berör den aktning och makt som följer med prästämbetets och männens position. Före prästämbetet öppnas för kvinnor kan de inte uppnå samma värdesättning och position som männen och därför inte heller tjäna församlingen innan prästämbetet öppnas för kvinnor.” (Nainen ja pappisvirka).
Det handlar alltså om makt och en maktkamp. Ett exempel på det utgör ett triangeltänkande som också utesluter det allmänna prästerskapet och skapar en skarp skillnad på på lekmän och präster. ”Men så skall det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara de andras slav. Så har inte heller Människosonen kommit för att bli tjänas utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” (Mt. 20:26-28)
Bibelns församlingsmodell ser emellertid ut så här:
Prästen är nederst .
Den som är huvudet bär det största ansvaret och den tyngsta bördan.
Tänk om det så att att Herren för att spara på oss svaga kärl vill befria oss från ett större ansvar. När vargen anfaller hjorden är herden där och försvarar sin flock om det så skulle kosta honom livet. I den situationen är det långt till mjuka värden. Liksom kvinnor inte sänds till fronten, vill man inte heller placera dem ut ute i de främsta linjerna i ett ”andligt krig”. Handen på hjärtat – vad gör du, min syster, om en stark villolära (New Age) tränger in sig i din församling? Eller, anta att kyrkan än en gång måste gå under jorden och herdarna blir tvungna att vara de första som får lida? Vi kan inte komma ifrån det faktum att kvinnan blev bedragen och gjorde sig skyldig till överträdelse i paradiset då hon övergav Guds bud. (1 Tim.2-14).
Herdeämbetet tillhör männen också därför att försvaret av församlingens gränsförsvar bättre passar det starkare könet än det svagare.
5. Några slutsatser
5.1. Frågan kvinnliga präster är i grunden en bibelfråga – och just därför oerhört viktig. Nu kämpas det om samma sak som under reformationstiden. ”Då Ordet, Guds Ord, enligt Luther sist och slutligen är lika med Kristus, är trofastheten till Guds Ord detsamma som trofastheten till Kristus. Detta är slutresultatet till reformationens formalprincip.” (Lindroth)
5.2. I Bibeln utlovas ingen välsignelse till profeter, som kör i gång utan en kallelse från Gud (3Mos.10:1-3; 4Mos.12; 1Sam.15:22-23). Välsignelse utlovas endast till den som förblir trogen Herrens Ord. Det är inte räcker inte någon ”förefaller att vara använd av Herren”. Mt 7:22-23 är ett varnande exempel på detta.
5.3. Kvinnoprästsaken är som en obligatorisk körriktning. Den allmänna opinionen och trycket från feministteologin förefaller svåra att stå emot också i andra frågor när man väl valt sin riktning. Redan nu förefaller kristen tro att ha förlorat sin transcendentala natur i kvinnoprästernas förkunnelse. (Jfr radioandakterna och Junkkaris bok). Feministteologin visar visar att också gudsbilden kommer att förändras till slut.
5.4. I denna situation måste man stenhårt hålla i lektorsämbetet. Finlands kyrka behöver modersämbetet och – tror jag – just sådana kvinnliga teologer som vill vara trogna Guds Ord. Men om det skulle gå så att kyrkan en dag inte har något arbete att erbjuda oss, återstår enligt mig bara ett alternativ: att låta det svida i skinnet och söka något annat jobb. Att låta sig prästvigas mot sin övertygelse, enbart av pragmatiska skäl, går inte an.
5.5. Slutligen vill jag säga att jag motsätter mig prästvigning av kvinnor, men absolut inte kvinnliga präster. Jag ber varje morgon att jag skulle kunna förhålla mig kärleksfullt också gentemot dem som har en annan åsikt än jag i dessa frågor. Fröken Xs hade rätt, trots sina svaga argument, då hon efterlyste en kärleksfull anda i diskussionen om kvinnopräster.
Litteratur
Frøkjær-Jensen, Flemming: Det positive nej til kvindeiige prdster.
Århus 1986.
Hedegård, David: Bibeln, kvinnan och prästämbetet. 1956.
Herran käsky. Toim. Anssi Simojoki. 1984.
Huovinen, Eero: Nainen ja pappisvirka. 1979.
Junkkari, Kaija: Avara hellyys. 1989.
Kvinnelige prester - hvorfor ikke? Oslo 1961.
Lindroth, Hjalmar: Uskonpuhdistuksen perintö ja naispappeus.1968.
Luther, Martti: Kirkon Baabelin vankeudesta. 1520.
Mäkelä, Raimo: Kuka on oikea pappi? 1988.
Weider, Bjarne o: Kallet og tjenesten. Oslo 1969.
Vi har ofta denna uppfattning om av församlingen: prästen är överst, så kommer övriga förkunnare, förtoendemän och nederst vanliga lekmän.
Om man tänker så här blir de kvinnliga teologernas ställning naturligtvis problematisk. ”De problem som som hör ihop med kvinnliga teologers ställning berör den aktning och makt som följer med prästämbetets och männens position. Före prästämbetet öppnas för kvinnor kan de inte uppnå samma värdesättning och position som männen och därför inte heller tjäna församlingen innan prästämbetet öppnas för kvinnor.” (Nainen ja pappisvirka).
Det handlar alltså om makt och en maktkamp. Ett exempel på det utgör ett triangeltänkande som också utesluter det allmänna prästerskapet och skapar en skarp skillnad på på lekmän och präster. ”Men så skall det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara de andras slav. Så har inte heller Människosonen kommit för att bli tjänas utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” (Mt. 20:26-28)
Bibelns församlingsmodell ser emellertid ut så här:
Prästen är nederst .
Den som är huvudet bär det största ansvaret och den tyngsta bördan.
Tänk om det så att att Herren för att spara på oss svaga kärl vill befria oss från ett större ansvar. När vargen anfaller hjorden är herden där och försvarar sin flock om det så skulle kosta honom livet. I den situationen är det långt till mjuka värden. Liksom kvinnor inte sänds till fronten, vill man inte heller placera dem ut ute i de främsta linjerna i ett ”andligt krig”. Handen på hjärtat – vad gör du, min syster, om en stark villolära (New Age) tränger in sig i din församling? Eller, anta att kyrkan än en gång måste gå under jorden och herdarna blir tvungna att vara de första som får lida? Vi kan inte komma ifrån det faktum att kvinnan blev bedragen och gjorde sig skyldig till överträdelse i paradiset då hon övergav Guds bud. (1 Tim.2-14).
Herdeämbetet tillhör männen också därför att försvaret av församlingens gränsförsvar bättre passar det starkare könet än det svagare.
5. Några slutsatser
5.1. Frågan kvinnliga präster är i grunden en bibelfråga – och just därför oerhört viktig. Nu kämpas det om samma sak som under reformationstiden. ”Då Ordet, Guds Ord, enligt Luther sist och slutligen är lika med Kristus, är trofastheten till Guds Ord detsamma som trofastheten till Kristus. Detta är slutresultatet till reformationens formalprincip.” (Lindroth)
5.2. I Bibeln utlovas ingen välsignelse till profeter, som kör i gång utan en kallelse från Gud (3Mos.10:1-3; 4Mos.12; 1Sam.15:22-23). Välsignelse utlovas endast till den som förblir trogen Herrens Ord. Det är inte räcker inte någon ”förefaller att vara använd av Herren”. Mt 7:22-23 är ett varnande exempel på detta.
5.3. Kvinnoprästsaken är som en obligatorisk körriktning. Den allmänna opinionen och trycket från feministteologin förefaller svåra att stå emot också i andra frågor när man väl valt sin riktning. Redan nu förefaller kristen tro att ha förlorat sin transcendentala natur i kvinnoprästernas förkunnelse. (Jfr radioandakterna och Junkkaris bok). Feministteologin visar visar att också gudsbilden kommer att förändras till slut.
5.4. I denna situation måste man stenhårt hålla i lektorsämbetet. Finlands kyrka behöver modersämbetet och – tror jag – just sådana kvinnliga teologer som vill vara trogna Guds Ord. Men om det skulle gå så att kyrkan en dag inte har något arbete att erbjuda oss, återstår enligt mig bara ett alternativ: att låta det svida i skinnet och söka något annat jobb. Att låta sig prästvigas mot sin övertygelse, enbart av pragmatiska skäl, går inte an.
5.5. Slutligen vill jag säga att jag motsätter mig prästvigning av kvinnor, men absolut inte kvinnliga präster. Jag ber varje morgon att jag skulle kunna förhålla mig kärleksfullt också gentemot dem som har en annan åsikt än jag i dessa frågor. Fröken Xs hade rätt, trots sina svaga argument, då hon efterlyste en kärleksfull anda i diskussionen om kvinnopräster.
Litteratur
Frøkjær-Jensen, Flemming: Det positive nej til kvindeiige prdster.
Århus 1986.
Hedegård, David: Bibeln, kvinnan och prästämbetet. 1956.
Herran käsky. Toim. Anssi Simojoki. 1984.
Huovinen, Eero: Nainen ja pappisvirka. 1979.
Junkkari, Kaija: Avara hellyys. 1989.
Kvinnelige prester - hvorfor ikke? Oslo 1961.
Lindroth, Hjalmar: Uskonpuhdistuksen perintö ja naispappeus.1968.
Luther, Martti: Kirkon Baabelin vankeudesta. 1520.
Mäkelä, Raimo: Kuka on oikea pappi? 1988.
Weider, Bjarne o: Kallet og tjenesten. Oslo 1969.